patetetiskt

OMG ! jag skriver! som du som läser kanske ser har jag fixat mig en ny design, gjord i brist på annat att göra.. jag fick ett väldigt sug efter att blogga igen, kanske ska börja igen ?? vi får se, jag lovar inget. men värt ett försök :)

påsklov nu fan, känner att jag inte kommer göra överdrivet mycket saker kanske, men men.



men. nu börjar klockan bli mycket. tänk vad tider går fort när man har roligt. yeah... men ! skall sova så att jag orkar dagen imorgon också, råkade lova mamma att hjälpa henne att städa . snacka om självkontroll !

puss på er


vill ha sommar och jag vill ha det nu!

förlåt, men se till att älska mig endå ? :D
men den var så underbar...

jajamensan, ikväll kommer folk att tro att jag faktiskt har ett liv! O m g ! eller hur? ska tillbringa kvällen hos johannaaaaaaa , tihi..
gårdagen tillbringades med rebecka, HAHA, vi testa värsta dansspelet på wi, så himla kul! störda danser dock .. HAHA.....

MEN ! nu ska jag försöka hinna med ett OTH avsnitt innan jag drar till jo.

vi ses *cool min*

puss

har inte lyssnat på erik hassle mer än hurtful förut, han är fan bra. tänka sig  (:

idag slutade man halv tolv, hoppsan, avundsjuk? hihi. nejmen, så jag och johanna drog hem till henne, på vägen blev det glass inköp... mums (: vi har även bestämt oss för att börja simma! smart vah ? jag är uppfinnaren till denna briljanta idee, jag vet, jag överträffar mig själv ständigt !

nu sitter jag här och lyssnar på hassle och är allmänt nöjd med mig själv att jag innan klockan fem kan mina glosor till imorrn! WAOW ! så. blir det sims eller one tree hill ? är föresten på säsong 7 .. illa. sims helt enkelt!

puss

har absolut inget att skriva, så här får ni min novell jag fick tillbaka idag istället, säg gärna vad ni tyycker
puss

Saknaden av en annan männsika

En skata pickade på mitt fönster. Den fångade min uppmärksamhet men avbröt inte mina tankar. Det var det nästan inget eller ingen som kunde. Inte när jag väl hade börjat tänka på det. Det – med stort d.

Jag tittade bortom skatan, ut på trädgården. Det var redan vår. Redan 4 månader hade gått sedan Det hände.

Jag hatade när jag kom in i den här tankebanan. Samma tankebana som jag alltid kom in i. Samtidigt som jag hatade den, så kunde jag inte låta bli. Det var mitt sätt att läka, att komma ihåg och att bli av med smärtan…

¤¤¤

Mamma hade sett fram emot det här i veckor nu. Och imorgon var det äntligen dags. Mamma skulle morgonen därpå åka och bergsvandra med en av hennes väninnor.

Hon hade packat hela dagen, hade planerat och stökat i runt i hela huset efter ficklampor och långkalsonger. Hon var på bra humör och skrattade med mig när hon sprang runt.

¤¤¤

Jag öppnade dörren till det gula radhuset och steg in. Det hade varit en jobbig dag på jobbet idag, en massa tjafs från personalen. Även fast jag jobbar halvtid blir jag så trött.

Jag hänger upp jackan och tar av mig skorna. Ställer in de nyinhandlade varorna i kylskåpet och går sedan upp en våning och öppnar Idas dörr.

-         Jag är hemma, ropar jag in i rummet.

Jag dröjer mig i dörröppningen och studerar min dotter som sitter vänd mot fönstret. Sedan går jag till mitt rum, lägger mig på sängen, känner det vanliga stinget i hjärtat när jag ser den tomma garderoben och blundar för att slippa se. Det tar inte lång tid innan jag somnar…

¤¤¤

Jag gick upp innan henne den morgonen, morgonen då hon skulle åka. Jag gick upp och förberedde en frukost till oss alla tre som jag sedan gick in med till vår säng. Jag väckte Christin och därefter Ida. Vi satt länge i sängen och bara pratade. Pratade om vad Christin skulle göra, skämtade om hur mycket skavsår hon skulle få och om allt annat som var värt att nämna. Vi var riktigt lyckliga.

¤¤¤

Tankebanan började alltid likadant. Hur kunde hon ramla? Hon gick ju bara, vanlig gång. Som man gör varje dag. När man är hemma, när man går till skolan eller när man går till affären. Inte dör man då?

Hur tankebanan fortsatte efter det var annorlunda från gång till gång – ibland var jag arg på mamma, då var allt hennes fel. Ibland kände jag mig fånig och elak som kunde tänka så om min döde mamma. Ibland började jag gråta, tyst och för mig själv.

¤¤¤

-         Vad är det? frågar jag pappa.

Pappa satt tyst vid köksbordet och såg ut som om han funderade på vad han skulle svara. Vad var det med honom? Han såg ut som om han suttit här i flera timmar.

-         Vi… började han. Din mamma…

-         ja, vad är det med henne? jag skrattade till, spänningen i köket gjorde mig nervös.

-         Hon… hon ligger på sjukhus! Utbrast han som om det var en smärtsam lättnad att få det ur sig.

-         Mår hon inte bra? Vad har hänt? nu började jag bli rädd.

-         Nej… hon ramlade, och slog sig…

¤¤¤

Fan. Köttbullarna hade bränt vid igen. Jag får inte fastna i tankar såhär. Skärp dig!

-         Ida! Maten är klar! jag lyssnar efter svar ett tag, men förväntar mig inget.

Jag ställer fram ketchup medan jag skäller på mig själv. Jag måste akta mig, vara stark när Ida kan se. Jag tror inte hon skulle klara att se mig svag, hon måste få allt stöd hon kan få. 

Jag har i och för sig ingen aning om vad hon behöver. Jag borde skaffa hjälp, men det skulle antagligen betyda att jag skulle behöva prata om det också… och jag klarar inte det, det gör jag verkligen inte!

¤¤¤

Tankarna spann runt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Allt hade rasat och min hjärna fungerade inte längre. Vi satt i bilen på väg mot sjukhuset. Christin hade ramlat och gjort sig illa. Något hade gått sönder. Jag var så orolig. Tänk om… nej. Inga sådana tankar. Jag måste vara stark för Idas skull. Juste, Ida…

-         Hur går det gumman? när jag nu såg på henne såg jag att hon var likblek. Mår du bra? Säg till om jag ska stanna!

-         Nej, det går bra… fick hon fram. Jag är bara orolig.

Tro mig, jag vet hur du känner…

¤¤¤

Innan jag kommer in i köket känner jag doften av de brända köttbullarna. Pappa hade aldrig varit en utmärkt kock, även om det han lagade förr var gott, men sen mamma dog hade han börjat laga mer lättlagad mat och kunde ofta misslyckas med det också. Men han gör sitt bästa och det vet jag.

-         Hur har din dag varit?

-         Bra.

-         Något roligt i skolan?

-         Inget särskilt.

Det var så länge vi kunde hålla en konversation. Det var snällt av honom att han ändå försökte. Att han kom med dessa fåordiga frågor. Problemet var att ingen av oss visste vad vi skulle säga. Vi hade aldrig pratar så mycket om mamma. Ingen av oss vågade ta upp det, i rädslan av konsekvenserna. Jag hade gått till en psykolog, men slutade gå efter ett tag. Jag orkade inte, det var för svårt.

¤¤¤

Vi satt på sjukhuset hela den dagen och natten medan mamma opererades. När de äntligen var klara sa de att hon klarat operationen men för tillfället var medvetslös och att det kunde hålla i sig flera dagar om det så krävdes.

Hon såg så liten ut. Sjuk och svag. Låg där och sov som om inget hade hänt. Jag gick fram till henne och höll hennes hand. Satte mig på en stol, fortfarande hållandes av hennes hand och somnade där, med huvudet bredvid hennes på den vita sjukhussängen.

¤¤¤

Den enda gången i veckan jag och Ida faktiskt gör något tillsammans, umgås, är på måndag kvällar. Då brukar jag poppa popcorn eller se till att vi har något liknande hemma och så ser vi på CSI. Det brukade vi alla tre, jag, Ida och Christin, alltid se på, vi satt och gissade, innan de i programmet kom fram till det, vem mördaren var och den som hade rätt fick ockupera toaletten först. Jag försöker hålla igång det och tror att Ida uppskattar det. Hon sitter i alla fall alltid med mig fortfarande och gissar vem mördaren kan vara. Vid stunder som dessa, när vi är i en diskussion om vem mördaren kan vara, kan jag komma på mig med att tänka på Christin som om hon var nere i köket och hämtade mer dricka. Att hon fortfarande levde… det gör alltid lika ont att komma ihåg att hon inte är det.

¤¤¤

Christin vaknade en dag efter operationen. Enligt läkaren var hon förvånansvärt pigg så snabbt efter en operation som hennes. Det fick mig att koppla av lite. Jag och Ida åkte till sjukhuset varje dag när hon slutat skolan. Hon satt där och gjorde läxorna medan Christin blev bättre och bättre.

En eftermiddag när vi var på sjukhuset så blev Christin medvetslös igen, det började pipa och rummet var plötsligt fullt av sjuksköterskor.

¤¤¤

Jag hatar när man inte kan sova. Man får så mycket tid och utrymme över till att tänka. Och känna. Helt plötsligt kände jag mig så liten, liten som ett litet barn. Ett litet barn som inte kan sova. Jag kunde ju gå och lägga mig hos pappa… när jag väl fick den iden i huvudet försvann den inte. Efter detta fick jag en längtan efter pappa också. Jag har inte velat vara med någon annan än mamma på fyra månader så det här var ovant. Jag bestämmer mig för att gå in till pappa och jag tar mitt täcke och min kudde och traskar iväg till pappas rum. Utanför pappas rum hör jag snyftningar. Pappa gråter. Jag knackar försiktigt på dörren och går sedan in.

-         Är det okej om jag sover här?

-         Åh, Ida! Jag ser i mörkret att han så diskret som möjligt torkar sina kinder. Absolut, visst får du det!

Jag lägger mig ner i sängen och känner en stark doft av pappa. Jag känner mig plötsligt väldigt trygg, tryggare än jag känt mig på länge.

Vi ligger tysta länge, men jag hör på pappas andningar att han fortfarande är vaken.

-         Pappa, viskar jag. Pappa, det är okej att gråta.

Han svarar inte, men jag förstår att han hört, för att efter någon minut så börjar han gråta igen. Jag känner att även jag kommer att börja gråta. Och det känns bra, för första gången känns det bra att gråta. För det här känns som första steget mot att jag och pappa kan gå vidare i våra liv, gå vidare tillsammans…

¤¤¤

Någonting i mamma hade kollapsat. Jag hade inte riktigt lyssnat. Jag hade hört delen om att det krävdes en ny operation men att hon antagligen inte skulle överleva.

Det gjorde hon inte heller. Hon dog den 7 januari. Den dagen jag aldrig kommer glömma. Det som inte fick hända. Det med stort d.

Jag skulle aldrig glömma den dagen, men jag skulle lära mig leva med den. Jag skulle anpassa mig och leva mitt eget liv, men aldrig glömma. 

tjollahopsan!

hinner inte skriva långt, men tänkte bara säga att det är dags att ni accepterar att jag inte kommer skriva nu på lovet. det går inte när man inte har några rutiner. jag ska nu iallafall städa källaren (röja) och sedan ikväll bara vara hemma och kanske börja paka lite smått ? vi får se (: imorgon är det en ny afton - nyår. kuulkul ! hur ska ni spendera den ? jag ska vara med hatten och hennes mamma, syster och några kompisar till dem. trevlans kommer det bli !

men ska dra!

pussss

ALOHA!

dagen var planerad att tillringas med johanna, men hon avbokade, så helt plötsligt hade jag iiinget att göra. no way! så dagen har spenderats här...
om en kvart kommer johansson på middag, så då har jag ngt att göra ikväll iallafall , weeeey

ska kolla mer one tree hill, tror jag

see ya lovers, puss

hejsan

denna dagen hade en ... speciell början. jag vaknade med jäätte ont i huvudet och innan jag visste ordet av mådde jag även illa. det ledde dit det brukar och jag gick och lade mig i gen och vaknade klockan ett igen. hade inte jag saker att göra idag? jopp..

planeringen av dagen är inte späckad - har lovat mamma att städa och sen ska jag även till willys och köpa godiset till pappas present.

det var det !

ha det bra

pusssssssss